Daniel Goleman skriver i sina böcker om emotionell intelligens (EQ) att våra hjärnor består av olika delar som styr känslor och logiskt tänkande – och att vår förmåga att hantera känslor, förstå andra och agera empatiskt är minst dubbelt så viktig som IQ för att lyckas i livet.
Men vad händer när vi inte får utrymme att känna, reflektera, förstå oss själva och andra? När stress, hot och oro blir vår vardag?
Forskning visar att när vi utsätts för hög stress, stark rädsla eller ilska aktiveras hjärnans “alarmsystem” – amygdala – vilket i sin tur hämmar funktionerna i pannloben, där vår empatiska och logiska förmåga sitter. Det är samma funktion som gör att vi kan "tappa det" i affekt – men också att vi förlorar förmågan att känna in andra, fatta kloka beslut eller bry oss om konsekvenser.
När detta blir ett långvarigt tillstånd – särskilt i unga hjärnor som inte hunnit utvecklas färdigt – kan det leda till att empatin sätts ur spel helt. Kan det vara en anledning att vi står där vi är idag?
Vi ser en ökning av:
- Psykisk ohälsa bland barn och unga
- Våldsbrott, skjutningar och bombdåd
- Att gärningspersonerna blir yngre
- En samhällsdebatt där polarisering och känslokyla breder ut sig
- Demokratier som urholkas – ofta när empatin byts ut mot rädsla, hot och förenklingar
Det här är inte bara sociala eller politiska problem – det är också neurologiska och emotionella. Ett samhälle där människor tappar kontakt med sina egna känslor, slutar känna empati, eller aldrig ges möjlighet att utveckla dessa förmågor – riskerar att falla sönder inifrån.
Så vad kan vi göra?
Det börjar med återhämtning, stresshantering och kontakt med oss själva.
Vi behöver rusta barn och vuxna med verktyg för att förstå, reglera och uttrycka sina känslor.
Vi behöver samhällen där det finns utrymme för empati, reflektion och samtal.
Där EQ värderas lika högt som prestation.
För utan empati dör inte bara relationer – även respekt, sammanhållning och mänsklighet försvagas.
"Empati är det lim som håller samman mänskliga samhällen." – Daniel Goleman
